I ENKÖPING SATSAR MAN PÅ DE UNGA

Reportage från Släkthistoriskt forum nr 2 2015. Text och Bild Maria Bratt.

Enecopia släktforskarförening är en förening med ett ungt ledarskap – den nytillträdda ordföranden Niklas Pettersson är 29 år gammal. Släkthistoriskt Forum besöker föreningen som är omtalad för sina intressanta företaganden och aktiva medlemmar. Vad gör just dem speciella? Och vad gör de för att locka ungdomar?
 
Niklas Pettersson, ordförande Enecopia Släktforskarförening. FOTO: Maria Bratt
 
Föreningen håller hus i ABF:s lokal som ligger på bekvämt promenadavstånd från Enköpings station, i utkanten av Enköping. Senare får jag veta att stationens avsides läge beror på att lokalkändisen doktor Westerlund hade ett finger med i spelet vid stationens tillblivande. Att stationen förlades på en tjugo minuters promenad från stadskärnan tänkte han skulle bidra till att stadsborna fick lite välbehövd motion.Göran Källgården, tidigare ordförande för föreningen och numera vice ordförande, lotsar mig via telefonen till ingången på baksidan av lokalen, som smälter väl in i området med butiker och industribyggnader. Inomhus är det desto mer trivsamt. Det doftar redan kaffe i korridoren, trots att föreningsträffen, för kvällen i form av ”forskarstöd”, drar igång först om en halvtimme.

REKRYTERAR UNGA SLÄKTFORSKARE

Göran Källgården har en intensiv blick och inte långt till ett leende. Han pratar snabbt men tydligt och utstrålar energi och ett brinnande engagemang. Nyligen lämnade han över ordförandeskapet till Niklas Pettersson som är knappt fyllda trettio. Det är tydligt att föreningen har ansträngt sig för att få in yngre förmågor. Göran och Niklas har infört ett rullande ordförandeskap. Det innebär att ordföranden sitter i ett år, sedan får någon annan ta över nästkommande år.
Göran Källgården, vice ordförande i föreningen. FOTO: Maria Bratt
Sedan kan man alltid komma tillbaka något annat år. – Jag tror att det är viktigt att det hela tiden rör på sig, så att man inte stagnerar i sin roll som ordförande, konstaterar Göran. En annan sak som är utmärkande för föreningen är den informella strukturen. Göran betonar hur viktigt det är att lyssna på alla medlemmar. – Alla har någonting viktigt att tillföra. Även om inte alla idéer visar sig genomförbara i slutändan så finns det ändå alltid en bra tanke bakom. Därför har vi öppna möten där vi försöker att fånga upp alla förslag. Lokalerna är stora och luftiga, men inte precis nystädade konstaterar Göran efter att ha slängt en blick in i ett studierum stort som en balsal. Han konstaterar att samarbetet med ABF är mycket lyckat, särskilt som föreningen får använda de generöst tilltagna lokalerna helt gratis då sammankomsterna klassas som studiecirklar. – Vi har jobbat på att söka upp ungdomarna som vi vet forskar, förklarar han. De tycker jag man ska försöka rekrytera. Till exempel kan man erbjuda en plats i föreningens styrelse. Efter ungefär en halvtimme är ett av studierummen fyllt av släktorskare. De åtta datorerna är alla upptagna och flera deltagare sitter och diskuterar vid fikabordet. Luften är redan kvav och datorerna som jobbar på högvarv värmer upp den ytterligare. På skärmarna syns uppslagna handlingar från ArkivDigital och Ancestry.
 
Datorrummet i ABF:s lokaler är fullsatt för kvällen. FOTO: Maria Bratt
Monica Nilsson går igenom de senaste inläggen på Rötters Anbytarforum och ser om hon kan hjälpa till någonstans. – Där har vi en verklig expert, konstaterar Göran, och Niklas, som precis kommit till lokalen, instämmer.

HELLRE ANBYTARFORUM ÄN FACEBOOK

Det är inte omöjligt att Enecopia släktforskarförening har landets yngsta ordförande. Men Niklas värjer från att beskrivas med termer som ”ung”.
Niklas Pettersson. FOTO: Maria Bratt
– Jag är faktiskt ganska mossig av mig, skrattar han. Han fortsätter: – Mina intressen förutom släktforskning och historia är grönsaksodling och att läsa. Tant-intressen egentligen. För många kanske det har en negativ klang, men det har det inte för mig – tvärtom. Niklas vill inte lägga för mycket tid på sociala medier och har till exempel ar inte en profil på Facebook. – Jag hänger hellre på Anbytarforum, konstaterar han med ett skratt. Han berättar att han så långt han kan minnas har fascinerats av historia. Intresset för släktforskning väcktes av farfar då han visade ett gammalt agnatiskt släktträd (släktträd med härstamningen enbart genom män) nedtecknat med gåspenna på gulnat papper. Föreningsaktiv blev han först 2010. – Jag hade liksom ingen att prata släktforskning med. Mina föräldrar och syskon lyssnar gärna. Men jag kände att jag behövde stöta och blöta släktforskarfrågor med någon som delade mitt intresse. Efter bara något år blev Niklas invald i Enecopias styrelse. Först som suppleant, sedan vice ordförande och nu, sedan några veckor är han ordförande. På frågan om hur fler unga ska lockas in i föreningslivet funderar Niklas några sekunder innan han svarar: – Föreningsliv för unga är lika med sport. I övrigt verkar inte unga ha samma behov som äldre att verkligen träffas för att utbyta erfarenheter. I dag är unga så vana att sköta sina sociala kontakter via skärmen. Han fortsätter: – Frågan är också om man verkligen ska försöka hitta de som inte vill bli hittade. Alla har ju inte behovet att träffa andra. Niklas förklarar att det är bättre att lägga tid och resurser på de som verkligen är intresserade. Men samtidigt tycker han att skolorna borde arbeta mer med släktforskning. Föreningen har också erbjudit sin hjälp till gymnasieskolan, men tyvärr har intresset hittills varit svalt. – Man behöver ju inte rikta sig till en hel skolklass, men om någon till exempel skulle vilja göra ett specialarbete tycker jag att möjligheten ska finnas, menar han. Kritiker till släktforskning i skolundervisningen brukar påpeka att alla i en klass kanske inte har möjlighet att forska om sina rötter. Att till exempel barn med sina rötter i andra länder riskerar att känna sig utanför. Men Niklas menar att det inte alls behöver bli så. – Det kan vara minst lika spännande att forska på någon annans anor, kanske en kändis. Sedan är släktforskning ett sätt att lära sig om Sveriges historia, något som kan vara ett bra led i integrationen. Enecopia är en förening med många aktiva medlemmar och forskarträffar och föreläsningar är de mest populära sammankomsterna.
Fredrik Eriksson (t.h.) är webbansvarig och upphovsman till föreningens nya hemsida. FOTO: Maria Bratt

AVSLAPPNAT LEDARSKAP

Enligt Niklas kan en del av framgången bottna i det informella ledarskapet. Han beskriver föreningen som ”easy going” – han har varit med i föreningar med ett mer auktoritärt ledarskap där regler och förordningar är viktiga. Något som kan leda till att konflikter lätt uppstår. Han upplever inte heller att det finns ett behov att förbättra föreningen under ordförandeskapet. – Nej, egentligen inte. Det är dumt att ändra på ett vinnande koncept. Förra året var ett bra år, så jag kommer att köra på som Göran har gjort. Föreningen anordnar både interna föreläsningar för medlemmar och öppna föreläsningar. I båda fallen bjuds aktuella föreläsare eller forskare in och de öppna föreläsningarna, som brukar hållas på biblioteket drar ofta mycket folk. – Höstterminen börjar redan i mitten av augusti och håller på ända fram till mitten av december. Vi har någon form av aktivitet varje vecka. Den vanligaste aktiviteten är forskarstöd – det bokas in två tisdagar i månaden och går ut på att föreningens medlemmar träffas och forskar tillsammans. Det ger framför allt nyare släktforskare möjligheten att få hjälp av de mer erfarna om de skulle behöva det. Några veteraner dyker alltid upp. Vi pratar vidare om både Niklas och Görans egna forskningsprojekt – Niklas forskar just nu en del i 1600-talets domböcker, något som i framtiden förhoppningsvis ska resultera i en C-uppsats i historia. Görans forskning tog för några år sedan en oväntad vändning. Sedan dess har många timmars forskning och författande har lagts – inte på hans egen släkt – utan på en helt annans. När vi på vägen ut passerar bokhyllan får jag syn på hans bok Gustaf. När jag ber honom att berätta mer om den skrattar han och tittar på klockan. – Få inte igång mig på det där. Då missar du tåget! Just nu arbetar Göran med den tredje boken om Gustaf. De tidigare böckerna har han skrivit tillsammans med Eva Emanuelsson och i dem får vi följa Gustaf Hagström med efterföljande generationer genom glädjestunder, sorger och grymma besvikelser. Gustaf stötte Göran på i samband med släktforskningen och hans öde grep tag i honom. Gustaf har dessutom förärats en egen blogg som administreras av Föreningen Gustafsällskapet, http://gustafwhagstrom.blogg.se, där det regelbundet läggs ut information som rör Gustaf och hans liv. Jag slås av vilket fantastiskt bidrag till historieskrivningen berättelsen om Gustaf är. Många andra släktforskare presenterar på samma sätt en grundlig forskning på ett ”vanligt” människoöde, något som är ett förhållandevis nytt sätt att beskriva historien. Och berättar inte en person som Gustafs öde minst lika mycket om vår bakgrund som den traditionella historieskrivningen? När landsbygden på vägen hem susar förbi mitt tågfönster i skymningen snurrar tankarna kring släktforskning och gemenskap. Vad har jag lärt mig? ; Att träffas och prata om saker som intresserar ger inte bara en värmande känsla – det väcker tankar som jag kanske inte hade tänkt annars. Bara en sån sak!